Ursäkta, verkligen ursäkta (!) för dåligt skrivande denna vecka. Prick en vecka sen sist, inte okej. Antar att det har hänt en del, kanske inte i praktiken så att säga men känslomässigt. Såhär är det nämligen gott folk att jag har ju som ni vet gått ut och sagt att mitt hemresedatum är den 18e september, MEN i själva verket så landar jag på Svensk mark söndag den 2a september!!!!!!!! Soo Sweden, I´ll see you sooner than you thought!!!

Jag har hela tiden planerat att hålla detta som en överraskning, att komma hem helt utan att några visste (förutom Lisa och Josse, dem var de enda som visste). Hade varit så oerhört roligt att få se allas miner, speciellt familjen och de närmsta vännerna när man dyker upp nästan 20 dagar tidigare än planerat. ÅÅåååhhh. Men anledningen till att jag nu avslöjar allt nu är för att jag tror detta kommer bli bäst, med andra saker inplanerade tätt inpå hemkomst, så vill jag verkligen ha möjlighet att träffa alla nära och kära så mycket jag bara kan flera gånger om. Jag längtar ihjäl mig efter er allesammans, jisses amalia!!!!!!! Men snart, snart snart är jag hemma i älskade Sverige igen.

 

 

Det är så mycket som rör sig i tankarna dessa dagar, hur fort tiden gått och hur detta år verkligen har påverkat mitt liv. Jag har vuxit som person och fått uppleva så himla mycket, och att du snart lämna den här staden gör ärligt talat ont i hjärtat. Att lämna alla nya människor man träffat här, band man knytit och även lämna staden med stor S. Säger det igen, älskade Seattle vad jag kommer sakna dig och allt vad du innebär.

Det finns så mycket jag vill säga och så många personer att tacka för att detta år resulterat i en succé. Men nu, fram till tisdag så ska jag försöka spendera så mycket tid som möjligt med min värdfamilj. Klarar inte ens av ett försök till att förklara hur svårt det kommer vara att säga hejdå till dem, speciellt kidsen. Men det är som jag sagt till M och O nu i några veckor, det är inget Hejdå, utan ett På återseende!