Hej på er, hoppas ni mår fin fint. Själv mår jag bra, de senaste dagarna har varit väldigt känslomässiga that´s all. Jag har inte nämnt "detta" någonting alls i bloggen men tänkte att det säkerligen finns personer som läser min blogg som också ska åka som au pairer eller redan är det (precis den situation jag befann mig i förut) så det kanske kan vara till en fördel för en del att ta upp ämnet och skriva om det lite. Såhär är det nämligen, förra veckan så ploppade mina värdföräldrar frågan om jag ville förlänga hos dem ett år till när detta året är slut. Jag hade kännt på mig sen veckor tillbaka att den frågan kanske skulle komma, i och med att dem har varit nyfikna hur mina vänner ska göra om dem ska förlänga eller ej, samt att vi pratat lite lätt om det innan och så. Jag har, redan från månad 2 egentligen, varit helt säker på mitt beslut att bara stanna ett år. Det finns för mycket saker jag vill sätta i verket och genomföra när jag kommer hem, och att jobba som au pair ett år till är inget som var i toppen av den "to do" listan.  Detta beslut beror inte det minsta på familjen, för som ni förhoppningsvis förstått så har jag en helt grymt suverän värdfamilj! Men den stora frågan var bara HUR jag skulle säga detta till mina värdföräldrar. Grubblade och tänkte febrilt i flera dagar, väge för och nackdelar även fast jag redan visste vad jag innerst inne ville. Jag ville (och vill fortfarande) avsluta mitt år i Augusti och vara hemma i lilla landet lagom och alla nära & kära i September. Nu tänker ni som läser säkert "ja men det är väl bara att säga som du känner, ditt beslut". Men grejen är den att när man blivit frågad att stanna ett år till av sina värdföräldrar, och även av barnen x antal gånger, då är det fasiken inte så lätt. Även fast jag inte på något sätt bryter mot något avtal eller liknande, jag har ju trots allt bara signat upp mig för 1 år, så kände jag i alla fall att jag gjorde dem besvikna. Jag visste ju hur gärna dem ville att jag skulle stanna. Trodde att dem skulle bli arga och att stämningen skulle bli helt annorlunda.
I måndags bestämde jag mig för att berätta. Det må kanske inte ha varit det bästa tillfället, men skulle det någonsinn bli ett bra tillfälle för att säga det jag skulle säga.. Så på kvällen när jag kom hem från att ha umgåtts med supergänget och efter att ha fått några peppande ord ifrån min fina kompis Hanna, så rätade jag på kragen och berättade när jag kom innanför dörren. Deras reaktion var mild, jag menar, min värdmamma sa att hon hade det på känn men att det såklart var tråkigt eftersom dom velat att jag skulle stanna. Jag förklarade (nervös som ett rådjur på hal is) för dem vad anledningen var och sen var det egentligen bra med det. Vi sa godnatt och jag gick med snabba steg ner till mitt rum, låste dörren och började gråta som aldrig förr. Jorå, som en bebis som blivit av med godisklubban på stan. Tror mycket väl att det berodde på att all oro släppte, den feta klumpen i magen som jag haft ända sen dem frågade började äntligen försvinna och jag kunde pusta ut. Skypade med mamma på kvällen och kände mig mer eller mindre som ett vrak, rabblade upp allt som varit tungt de senaste dagarna och bla bla. Skönt att veta att mamma och dem där hemma alltid finns där och lyssnar, stöttar och för över mig till positivare tankar. Om ni bara visste hur mycket ni betyder i sånna ögonblick ♥

Den natten drömde jag hemska mardrömmar om det ena och det andra, att familjen nu inte ville ha mig alls osv osv. Så när jag vaknade så var kudden blöt av nattens tårar. Godmorgon Emelie.  Hur som, med nervösa steg gick jag uppför trappan, rädd för att stämningen inte skulle vara densamma som innan jag sa mitt beslut. Till min lättnad så kom min värdmamma ner och var precis som vanligt, vilket fick mig att slappna av. Kanske nojjade jag för mycket, men det var så jag kände, att jag hade svikit dem och att dem innerst inne var arga. Den kvällen när jag kom hem från stan så var alla däruppe så jag satte mig nere och pusslade lite tills min värdpappa kom ner. Jag kände att jag ville förklara mig än en gång, säga att det var väldigt svårt för mig att säga mitt beslut, samt att jag inte ville göra dem besvikna på någe sätt. Vi satt där och pusslade samtidigt som jag fick klart för mig att jag inte alls behövde känna så. Att dem inte skulle vilja att jag tar ett beslut att stanna kvar och sen går runt "olycklig" ett år. Att jag skulle göra det jag ville.
Med dem orden i tankarna sa vi godnatt och jag kände att jag kunde pusta ut på riktigt, nu hade jag ju fått bekräftat att dem inte var arga eller liknande. Självklart har dem rätt att vara ledsna eller så, alltid tufft att få ett nej. Men det känns väldigt skönt att stämningen i huset är densamma, väldigt skönt!

Så mitt råd och tips till er som fått frågan om att förlänga men inte vill - se till att förklara för familjen så dem förstår varför och inte tror att det är "deras fel" på något sätt. Samt, det är ditt liv, dina känslor och ditt beslut! Är du helt säker på ditt beslut så fullfölj det.  
Take care